Just hemkommen efter teveinspelning för Stjärnkockarna,. Var ytterst vankelmodig när jag lämnade hemmet och min man i morse, men när allt väl var över och vi drack lite vin (trevligt Chateau Bonnet) och åt ost (småtråkig brie och Bavaria Blue) var jag för första gången glad att jag skrev på kontraktet. Jag ska fråga hur mycket jag får blogga om det hela. Tycker ni att det är intressant med lite bakom-kulisserna? (Lovar att blogga så mycket jag kan om vanlig hederlig mat också.)

Nå lite light-skvaller: Alla deltagare visade sig vara riktigt bra på att laga mat. Tom Sjöstedt (jurymedlem) är vansinnigt trevlig; bara som en sådan sak att han säger att det bästa med att jobba som frilans är att han kan hämta på dagis. Jo, jag vet att jag kanske skulle sucka luttrat om en kvinna sa det. Men det är ett tecken på att tiderna förändras när en man mitt i sin toppkockskarriär prioriterar sin familj högt.

Melker Andersson (juryns ordförande) och jag diskuterade problemet med att man som matmänniska ibland är usel på att släppa in barnen i köket. Edward Blom (jurykollega) avslöjade att hans främsta kriterium för god mat var att den skulle vara krämig. Peter Swartling (tävlande) försökte med en indiskret muta genom att lova att försöka få in mig i den amerikanska Idol-juryn. När jag förklarade att jag var tondöv erbjöd han sig artigt att guida mig i öronsnäcka så att ingen skulle märka något. Roliga Alexandra Pascalidou (tävlande) påstod att hon var nära att hoppa av när hon fick veta att jag skulle sitta i juryn (hmmpf). Ulf Elving (tävlande) har en son lika charmerande som han är. Och Christina Schollin är så ungdomlig och karismatisk att jag av misstag sa att hennes barnbarn Oliver var hennes son. Martina Haag (tävlande) var fouserad, vilket jag gillar. Willy Crawford (tävlande) och jag skvallrade om vår uppväxt i Bromma.

Vår expertjury består föga överraskande av tre män och en kvinna. (Detta apropå den påstådda kvinnodominansen i matvärlden.) Jag tycker inte bara det beror på att män är framfusigare utan att kvinnor måste lära sig att ta ett steg framåt. Att våga vara expert på sitt ämne. Priset kan vara högt, men det hjälper inte att bara anklaga män för att ta för sig.

Nu måste jag sova.

Vid det här laget vet ni säkert allt om Viktor Westerlind inklusive hans skonummer. Det finns inte så mycet att tillägga. Nu försöker jag förtvivlat komma på något intressant skvall… åh, jag menar nyttig information från banketten.

När Daniel Höglander ville kyssas redan vid förrätten förstod jag att det skulle bli en bra fest (detta brukar annars inträffa först efter desserten). Jag hade helt missat att han numera huserar på Operakällaren. Sayan är kvar på Esperanto.

Tom Sjöstedt som jag gillar mer och mer höll ett roligt, lagom vanvördigt tal och gav blivande vinnare en idolbild på sig själv demonstrerandes de sex kilon han gått upp sen vinsten förra året. (Kolla in hans syrras coola blogg när du ändå är där.)

Kristofer Sandström på Stureplanskrogen Vassa Eggen berättade om sin kommande relansering. Enligt honom kommer det att bli ett steakhouse med lagoma priser; lite som ett uppsnofsad mer kvalitetsmedveten variant av Texas Longhorn vilket låter som något ganska nära min idé om paradiset. Han bedyrade att jag skulle älska stället. Jag tycker att Vassa Eggens glansperiod var när de huserade i pyttelokalen på Kungstensgatan och ser fram mot att se mer av de gamla, mer avslappnade takterna.

Maten var fantastisk och signerad Ola Andersson, köksis på Park Avenue Hotell. En strålande comeback efter åratal av personliga problem. Välkommen tillbaka! Man kan raljera hur mycket som helst om teknikfreakande i köken men tack vare minutios temperaturkontroll fic 600 personer perfekt fisk. En trevlig detalj var att det fanns plockmat på borden i form av grisrillette, picklade hela små tomater, potkäs, vispat smör och rotfrukschips med dipp. Risken att man skulle falla ur var obefintlig. Portionerna var genomgående gigantiska och den avslutande mandelpannacottan med hjrortron serverades i en smärre balja. Fettet flödade och vinerna var välvalda. Jag förtjustes av den noblare varianten av ett av våra favvobudgetviner Bellingham Chenin Blanc. Det här storasystern från åldriga rankor var mer koncentrerat och ekat.

Det ryktas om att en känd skånsk kock gav (eller försökte ge) en betydligt kändare Stockholmskock på plytet efter en nedlåtande kommentar om kvällens insatser från de skånska tävlande.

Jag drack ett av mitt livs äckligaste viner: en italiensk skitchardonnay (någon annan vidrig liten druva var också inblandad). Vinet hade dock den synnerligen förlåtande egenskapen att vara bjudvin från den förtjusande fru Brax, som var lika imponerad som jag över den låga kvaliteten. Roland Persson bjöd på champagne, vilket ju tyvärr är lite bortkastat på mig. Vi satt i trappan och hinkade i oss smörjan sammanbitet (som synes på bilden)

Det börjar dra ihop sig! Alla kockar har levererat maten och är tämligen utsjasade.

Karin Franson tycker att det var rätt jämnt i grisheatet. Men hon menar att det är svårt att komma rakt in i Årets Kock och ro hem det.(Bild: Daniel Hertzell)

– De som tävlat en del före har oerhörda fördelar.

Vad tyckte publiken? Flera av tidigare Årets Kockar hade Tomas Didriechsen som favorit men han drog över med hela fem minuter på grisen och det innebär svindlande 50 poängs avdrag. Anna Johansson gjorde vackra presentationer men skvallret går att hennes gris gått för länge och var en aning torr.

Hi-tech köket har kommit för att stanna och manifesterades bland annat i en tempererad äggula på Alexander Sjöbergs sej och pepparrotspulver på Tomas Didriechsens portion.

Sveriges kanske mest underskattade matskapare Katja Palmdahl serverade galet goda munsbitar för Svensk osts räkning där en ravioli med jordärskocka och grevé med stekta körsbärstomater var allra godast. Dessutom bjöds provsmakning på tvåårslagrad herrgård och svecia. Det är en gåta varför svensk hårdost inte har bättre internationellt rykte. Ja, en hel del andra godsaker bjöds det också på. Bland annat yoghurtar med lika sorters smakrikt rippel som jag komponerat.

Just nu pågår ett seminarium om varför kvinnliga kockar inte kommer fram mer och samtidigt delar Sveriges Bästa Bord ut sina utmärkelser ett par kvarter bort.

Björn Frantzén var här för att upphöjas till kategorin guldbord för Frantzén /Lindeberg. Jens Linder klagade på att han aldrig blev tillräckligt antastad på festerna och oroade sig för att prisutdelningen skulle bli så sen att han inte hann festa tillräckligt. Farhågor som aldrig tidigare besannats för hans del på dessa evenemang.

Mer mingelbilder hittar ni hos Arla.