En av de hemskaste sakerna med att jobba som matskribent är att man gör fel ibland. En del misstag är banala; något man i efterhand kan skratta åt. Andra är allvarligare. Jag har gjort ett par riktigt elakartade som fortfarande ger en kall, vasskantad klump i magen varje gång jag tänker på dem. Men hade jag varit lika klantig som skribenten bakom boken den vackra indiska boken Masala hade jag förmodligen aldrig förlåtit mig själv. Extra pinsamt är det att recepten granskats av Christina Möller, en oerhört kompetent kvinna som tidigare varit chef för KF:s provkök.

I boken används genomgående kummin istället för spiskummin. Ja, det är sant. Det är inget mer eller mindre än övergrepp på Indiens matkultur. Vanliga kummin är en ytterst dominant krydda som inte alls passar in i sammanhanget. Det är möjligt att resultatet blir ätligt ändå men kalla det inte för indisk mat.  Svart kummin som används i vissa indiska rätter kallas ibland av misstag för caraway. Men även den har en helt annan smak än spiskummin. De är inte ens snarlika som anis och fänkål.

Det fåniga är att bokens mat annars är oerhört mycket mer ambitös än indiska kokböcker. Tips om att frysa curryblad om man får tag på färska, ambitiösa ingredienslistor… Men varför snoka upp kokum och asafoetida om resultatet ändå ska totalkvaddas?

Så är det ju en del småsaker också. Sånt man hade kunnat leva med, små skönhetsfläckar. Som att ”rött chilipulver” ofta förekommer i receptens ingrediensförteckningar. I Sverige är detta en ”mexikansk” kryddblandning. Jag är rätt säker på att författaren menar mald chili. Svarta senapsfrön ingår ofta i recepten. De är svåra att få tag på och därför är det bra att upplysa om att bruna är en acceptabel ersättning. Gula kan inte riktigt användas på samma vis, de blir beska.

Jag har bara ögnat igenom boken som hastigast. Bilderna av Håkan Elofsson är underbara. Formen fin och texterna inspirerande (det lilla jag läst). Synd bara med hjärnsläppet.