I veckan har jag, för Sydsvenskans räkning, träffat en underbar matälskare: Ulrika Eichler på Bladins skola i Malmö. Vi talade mycket om hur man får barn att prova på nya saker, ett ämne hon är fena på. Jag känner att det finns mycket mer att säga i ämnet.

En vanlig uppfattning är att man inte ska belöna barn för att de äter. Enligt en ny grundlig studie där barn exponerades för grönsaker de tidigare inte gillat, visade det sig dock att barn åt mer av det de tidigare inte gillat om de fick belöning i form av klistermärken när de åt av den efter att det var slut på belöningarna. Dessutom uppgav de att den gillade maten mer. Gruppen som bara fick beröm uppgav samma grad av gillande och åt lika mycket mer efter försöksperioden. I gruppen som bara exponerades för maten ökade också gillandet och konsumtionen lika mycket efter försökets slut, men efter tre månader fanns där inga skillnader jämfört med före försöket. Enligt rapporten, som tycks vara välgjord, kan olika sorters belöningar fungera långsiktigt för att få barn att äta bättre.

Jag vill dock tillägga att om man haft mycket problem och fajter om maten kan det vara värt att först ta en period då man bara vänjer sig av med att tjata och inte pratar så mycket om maten alls utan om andra saker. Att helt enkelt göra matbordet till en neutral zon. Det funkade bra för oss.

Personligen gillar jag inte idén att muta barn att prova ny mat eller avskydd mat med sötsaker eller dessert. jag har berättat om det förr men repriserar: Bonusungarna var rysligt petiga med maten när de var mindre.Vi började med att vänja oss av med att tjata. Helt. Det var svårt. Barnen fick själva bestämma vad de kulle äta men de var tvungna att ha lite av maten på tallriken och smaka på den. Efter tre månader var matbordet en riktigt trevlig plats och barnen åt redan bättre. Alla jag pratat med håller med: det tar ungefär tre månader för tjatstoppet att ge full effekt.

Sen satte vi upp ett papper på kylen och varje gång barnen provade något nytt fick de ett streck, efter hundra streck fick de ett nytt spel (vilket de förmodligen fått i alla fall, men säg det inte till dem). De fick också streck när de gick ut med slasken eller städade. De började bevaka slakshinken som hökar och frågade rent av om vi inte kunde äta något ”nytt”.

Med ens hade det blivit roligt att äta. Och det är det fortfarande. Streckmetoden behövdes bara något år. Sen började barnen tycka att det var kul att lära sig äta nya saker. Men om du har barn som är supersmakare måste du vara mycket tålmodigare och mer lyhörd. Alla kan inte lära sig äta allt oavsett mängden beröm och belöningar. Och det gäller att se till att det blir rättvis mellan barnen även när förutsättningarna är olika. (Slaskslängning kan fungera utjämnande.)

Idag, när bonusungarna är elva och tolv,  äter de nästan allt och tål mer chili än vad jag gör. De älskar att prova nya saker även om de inte alltid gillar det förta gången. För något år sedan på en fest meddelade den äldste att han ville smaka ett ostron. Det gjorde han och var likblek en timme efteråt. Men han hyllades som en hjälte. Jag tror att det är dags för ett nytt försök snart …

Läs mer om barn och mat:

Ät senare, ät lugnare!

Barn som äter dåligt.

Belöning för fiskben

Så komponerar du en middag för barn

Pyttipussel

Ju mer jag jobbar med Matmolekyler desto mer ångrar jag många av mina tidigare tvärsäkra uttalanden om smak och doft. Visst kan vi vänja oss vid ingredienser vi först avskytt och så småningom till och med njuta av dem. Men de genetiska förutsättningarna både begränsar och möjliggör uppskattning mer än jag anat. De individuella variationerna är oändliga. Antalet smaklökar är ytterst betydelsefulla för hur vi upplever grundsmakerna. Vissa är extremt känsliga för beska, andra får ingen som helst kick av umami. Men även när det gäller hur vi registrerar aromer är skillnaderna stora. Koriander är ett strålande exempel på en ärftlig preferens.

Ett annat intresssant ämne rotundon som i bästa fall ger bland annat australiensiska shirazer en intressant svartpepprig smak. I värsta fall får det att påminna om bränt gummi och asfalt. Ungefär en femtedel av försökspersonerna upplever mycket liten eller ingen effekt av rotundonet och störs inte alls av höga halter, eller gillar det till och med. Det innebär inte att vinskribenter ska sluta skriva om hur de upplever ett vin, bara att de måste inse att vi alla upplever viner mycket olika. Att det finns ledtrådar, att ge förslag. Men inte ställa upp facit.

Jag tror att med mer ödmjukhet och mindre manualer kan vi som skriver om mat få fler intresserade. Det gäller helt enkelt att vägleda läsare till smakupplevelser som passar just dem. Ett av de recept jag är mest stolt över skapade jag för många år sen till min barndomsvän som är extrem supersmakare. Majskorn värmdes i mjölk och lite mild cheddar smältes ner. Det är en av hennes absoluta favoriträtter. Jag gillar det också, det bygger på mina smakkamrater, principer för vad jag anser passar ihop. Jag har bara skräddarsytt rätten genom att inte lägga till någon irritant eller besk smak.

Vissa kockar och matskribenter lyckas pricka in min smakfysiologi, andra gör det inte.

Det innebär inte, nej aldrig, att vi får sluta tala om matkvalitet, sluta tro att det finns en objektiv kvalitet. Eller sluta lära våra läsare att prova på nya saker och faktiskt tjata på dem att prova fler gånger. Jag vet inte vad jag försöker säga, jag tror jag har fått mer respekt för mina läsare. Mer intresse för deras unika upplevelser. Ni vet hur det är: Det finns saker man egentligen vet, men man har ändå inte accepeterat det fullt ut. Man har inte låtit kunskapen förändra en. Och det är först då man lärt sig något.