Hur kunde jag glömma dig? Det finns kärlekar som inget borde få hindra. I alla fall inte prosaiska saker som ekoflörtar, nationalromatik och ren snålhet. Tamarillon och jag fann varandra på allvar när jag arbetade på italiensk krog i Uppsala. Pino Cafaro lagade en puristisk sorbet på frukten och kryddade med en gnutta salt som tog udden av kärvheten.

Nu har vi äntligen återförenats. På Vi Hornstull fanns nämligen ovanligt bjärtröda och doftande exemplar. Jag älskar den överdrivna, nästan parodiska tomatsmaken, saftigheten och aromen av smultron, svart te och något annat ni gärna får hjälpa mig att sätta ord på. Edit: LINGON smakar det ju!

Att den är grann att se på går inte saken sämre. Intensiteten gör att lite räcker långt, det är en frukt du äter med eftertanke.

Vad som passar till? En aning flingsalt bara. Kanske en mild, kysk ost, som Brillat-Savarin. Jag har också snabbstekt klyftorna på riktigt hög värme och serverat till stekt fisk. Men tamarillons största charm är just att den är en av de där råvarorna som är sig själv nog.