Så igår kom jag äntligen iväg på TEDxNorrmalm (talen kommer att komma upp här som filmer snart). Jag var bara halvnöjd efteråt eftersom några av talarna inte riktigt förstått skillnaden på TED-talk och en dragning. För er som inte är i PR-branschen är en dragning en sammanfattande presentation av ett projekt/idé som ibland ligger snubblande nära en pitch. TEDx ska handla om fenomen, teorier och starka idéer värda att sprida. Det handlar om en intellektuell liten bragd som rubbar åhörarens cirklar, inte att enbart om att sammanfatta en situation eller att berätta om något intressant man pysslar med. Men ändå vill jag påpeka att det är fantastiskt att TEDx kommit igång och att jag kommer att gå på fler sammankomster. Och en eloge till att de generösa talarna ställde upp gratis. Inte minst för att flera tappert kämpade med engelskan som de uppenbarligen inte kände sig bekväma med. På svenska hade det helt klart varit bättre. Därför kanske ni ska ta min recension med en nypa av förlåtelsens salt. En intressant fråga är om det verkligen måste vara på engelska eftersom det dramatiskt försämrade kvaliteten på flera framföranden.

Närmast att somna var jag under Olle Torgnys presentation som behandlade om postmodernism som om det vore ett levande aktuellt begrepp och i förbifarten nämnde den astöntiga Maslows behovstrappa som om den vore ett etablerat vetenskapligt faktum. Det är den inte. Torgnys argument för Maslows teorier var att om ”man tappade bilnycklarna när man skulle iväg pratade man minsann inte om den senaste filmen medan man letade efter dem”. Eh, kanske inte första fem minuterna man letar. Men letar du i fem timmar… Eller i fem år? Eller ett helt liv? Möjligtvis har Maslows helt obevisade behovstrappa något slags metaforisk relevans för samhällen eller större grupper, men definitivt inte på individnivå.

”Pratar någon fortfarande om postmodernism” undrade min man nyfiket när jag kom hem. Ja, tyvärr.

Ulf Boman från Kairos Future gjorde en trevlig och kompetent dragning/trendspaning om framtidens och nittonhundratalets städer. Lite postmodernism även här men mer som ett konstaterande. Det här föredraget borde handlat om hur idén vad som är en stads lockelse förändrats genom tiden. Det gjorde det kanske, men det gick inte riktigt fram.  Jag började genast tänka på hur jag skulle lagt upp det hela genom att parafrasera Calvinos Invisible Cities och förklara hur olika personer från olika tidsepoker skulle beskriva samma stad och hur den uppfyllde deras behov. Eller nåt. Det kanske borde klargjorts att det nya sättet att se på staden som en plats för att uppfylla sina drömmar, uttrycka sin identitet och förverkliga sig själv nog bara gäller för, och aldrig kommer att gälla för andra än en mindre del av världens befolkning. Den politiska dimensionen saknas ofta helt hos framtidsanalytiker, när de talar om ”vi” handlar det ofta om en liten välsituerad elit.

Victoria Olausson lyckades höja sig över dragningsnivån genom att använda en något övertydlig sagometafor när hon talade om grön kommunikation. Jag gillade både hennes framförande och hennes budskap och att den nya tidens företagare till stor del har ideal, eller rent av ideologi som kärnverksamhet. 40 procent av de nya företagen på Handelshögskolans inkubator kan räknas hit, enligt Victoria. Sen handlade det om strategier att nå ut till olika personlighetstyper för att få dem att starta gröna företag. Jag hade velat höra om fler konkreta exempel, men skulle definitivt gå och lyssna på ett längre anförande av Victoria.

Däremot var det odelat intressant att lyssna på Danica Kragic, professor på KTH som beskrev robotars problem att tolka omvärlden. Och hur svårt det är för människor att kommunicera med robotar. ”Sensing is easy, perception is hard.” Det var ett sådant där föredrag som förändrade mitt sätt att tänka lite, precis som ett TED-talk ska. Oavsett om det är ett x där eller inte. Se den här filmen sen!

Sen var jag tyvärr tvungen att gå hem, jag är djupt tacksam för ett fint arrangemang och hoppas att fler av er tar er till ett TEDx. Och om jag ska kritisera mig själv: Jag är askass på att ställa frågor til talarna efteråt. Jag behöver ofta smälta informationen och frågorna kommer först efter ett par timmar. På torsdag går jag på TEDxSurbrunnsgatan.

Senare idag kommer ett recept på fläskfilé med sambal badjak. Stay tuned!

Det finns en organisation som heter TED. (Technology, Education, Design). Det är ett årligt internationellt arrangemang som syftar till att lyfta fram idéer värda att sprida.  På nätet kan du njuta av föreläsningar med idéer som får hjärtat, hjärnan och mjältarna att kvillra och tårar att tillra. Nu ordnas TEDx i Sverige, en sorts mini-spinoffer på licens. Jag kikade runt på eventen. Spännande talare, ofta bra (i Sverige ovanlig) internationell bredd. Vissa innehöll inte kvinnor alls. På TEDx i Botkyrka är två av tolv talare kvinnor. Två av elva i Göteborg. Noll av tre i Malmö.

Eftersom jag är en tjänstvillig människa skrev jag ett mejl med två rader till TEDx Botkyrka och tipsade om Rättviseförmedlingen så att de skulle få hjälp att hitta fler kvinnor. Varken jag eller Rättviseförmedlingen driver kvotering eller millimeterrättvisa. Det Rättviseförmedlingen försöker göra är att samla ihop tips om kompetenta kvinnor, män och människor av annan etnicitet än svensk där dessa är underrepresenterade. Orsaken är att t ex arrangörer alltid hävdar att det t ex inte existerar alternativ. Jag upprepar: inget snack om kvotering. Inga krav på 50 procent. Jag förstår att det kan vara svårt att hitta kvinnliga talare, i synnerhet inom vissa ämnen (de ämnen som TED anser vara intressanta).

Det jobbiga är att man så ofta idiot- eller tråkmånsförklaras för att man ens ställer den enkla frågan om det inte går att få tag på fler kvinnor.

Som idag.

I dag ringde nämligen en representant från TEDx Botkyrka mig. Hon kände inte till Rättviseförmedlingen och var inte särskilt intresserad av den. Hon förklarade:

• Att jag tänkte fel. Könsrepresentationen är ointressant för man måste se människan bakom könet. Man ska inte stirra sig blind på könet utan lyssna på idén. Att få in fler kvinnor var därför en icke-fråga. Dessutom finns det en massa andra orättvisor som var viktigare.
• Att det inte betydde att kvinnor var sämre än män. Bara att…, (Ja den här punkten var jag nog lite för korkad att förstå.)
• Att rekryteringsprocessen var perfekt. Ja, så bra att jag faktiskt inte skulle klaga för jag förstod ändå inte hur bra den var.
• Att de inte behövde förslag på bra kvinnliga talare, för rekryteringsprocessen var så bra att det inte behövdes.
• Att hon intresserat sig för jämställdhetsfrågor i 20 år och det var jätteintressant. Och viktigt.

Vad jag förväntat mig? Att hon erkänt att det var svårt att hitta kvinnor och att de jobbade på det och att de gärna ville ha tips. Att det här är en ny verksamhet som kommer att förbättras. Och sen kunde vi enats om att de är löjligt med millimeterkvotering. Mer än så hade inte behövts. Efter att tre gånger försökt avsluta samtalet där hon förklarade hur bra de var på att rekrytera och hur fel jag tänkte skrek jag nog lite på henne. Det var inte trevligt av mig men taxin väntade.

PS. På TEDx Norrmalm och ett par andra ställen har de uppenbarligen en annan sämre rekryteringsprocess, där var hälften kvinnor. Förmodligen handlar det om att de luckrat upp kraven. Eller – våga tänk tanken! – har de kanske letat lite bättre? Tänkt lite utanför den där berömda lådan.

Lisas vän Edit rapporterar: Nu har Lisa anmält sig till TEDxNorrmalm på lördag. Helt enkelt för att hon har tid då. Tyvärr är hon upptagen då TEDxBotkyrka går av stapeln. Det skulle aldrig falla henne in att bojkotta ett roligt evenemang för att vissa av de som anordnar är snävsynta.

Glöm inte att rösta på Rättviseförmedlingen!