Du trodde aldrig att du skulle få höra det av en medlem av Hornstulls isterkluster, men så här är det –   våren ska vigas åt groddning. Groddning, som i raw food? Groddning som i att rejuvenera cellerna på ribosomnivå med hjälp av livsviktiga enzymer? Nej, groddning för att det är gott. Dessutom är det ekologiskt, närodlat, resurssnålt och – okejrå– nyttigt. Inte för att det innehåller mysko enzymer och magisk växtkraft utan för att det helt enkelt är nyttigt med gröna och energiglesa grönsaker enligt praktiskt taget alla näringsdoktriner.

Nej, jag inbillar mig inte att jag är en ny trend på spåren. Det har spirat skirt och grönt på tallrikarna länge. Att vara skotträdd har varit en plåga senaste åren när krogmantrat varit skum, skott, rulle. Det är bara det att jag tror att det kommer att bli mainstream nu. Och det är lika bra att säta igång nu för att i alla fall vara med i andra vågen, så att säga.

Visserligen får vi hem förtjusande sallad från Årstiderna, men eftersom sallad är bisarrt energikrävande att odla och transportera i kylkedja i förhållande till antalet kalorier den bidrar med känns det lite småkymigt att äta det mer än undantagsvis. Groddar och fina ärtskott finns naturligtvis i kyldisken, men de transporteras av och an och odlas dessutom i regel i varmväxthus. Alltså: Mission Groddning förklaras härmed inledd. Med tanke på att jag tar livet av varenda växt i min närhet, har ett knökat kylskåp, begränsat med utrymme och minne som en senil guppy kan det här bli lika rafflande som om Tom Cruise hade huvudrollen.

Min introduktion i groddarnas förlovade land började med konserverade groddar på burk. Mamma blandade dem med ris, kyckling och fräst purjo. Lindade in kalaset i vanliga pannkakor, gratinerade med ost och serverade med trögflytande svampsoja. Vad det var? Vårrullar, så klart! (Åh, ljuva sjuttiotal, ibland tänker jag på dig och hur enkelt vi hade det tillsammans: innan besattheten av olika sojor, korvneurosen och tekniker att blötlägga sommarrullebladen tog över mitt liv.)

Så om gud vill och hängslena håller blir det en groddskola här på Matälskaren närmaste veckorna. Men för att förbättre oddsen tigger jag härmed om era bästa knep och att ni tipsar om era favoritgroddar. Eller dela med er av era festligaste misslyckanden. Kort sagt: Shoot!

De senaste åren har skandinaviska smaker blivit allt mer populära. Inte konstigt att ramslöken kommit på tapeten och tallrikarna. En av de allra första primörerna och en av de godaste. Jag stötte för första gången på den när jag researchade för en restaurangguide i Köpenhamn. Kärleken var omedelbar och lycklig.

Tyvärr är ramslöken svår att jaga rätt på. Den vissnar snabbt och tappar smaken ännu lättare. Är det någon som vet var man får tag på fin ramslök? Jag får mina blad från Årstiderna men vill gärna köpa dem utan att få en hel låda med andra grönsaker på köpet. Om du tillhör de lyckliga som har ogräset löktrav i trädgården är deras blad en god ersättning. Löktravsblad är ett av de hippaste inslagen på noma.

Jag tycker att man ska laga så enkelt som möjligt med ramslöken. Finstrimla med vass kniv och blanda i smör som får smälta över stekt fisk eller på varmt bröd. Vänd ner hela blad i en enkel potatissoppa. Eller blanda ner i en grönsallad.

När jag skrev en artikel om lök med matkreatörerna Sanna Liedgren och Malin Landgren presenterade de en otroligt läcker munsbit. Pyttesmå nykokta nypotatisar slogs in i ett doftande ramslöksblad och doppade sedan i smält smör. En skojig variant av den klassiska lökdoppan där man blandar finhackad lök i smält smör.

Ramslöken är en nära släktig till kajpen som är Gotlands landskapslök. På sommaren ger den kornas mjölk en stark lökdoft, vilket jag ser som en strålande affärsidé. Varför inte göra ost eller smör med kajpsmak?

Så här i början på det nya året brukar jag bli tillfrågad om mattrender. År ut och år in har man varit tvungen att lägga pannan i veck och kläcka ur sig något smart. Det blev mycket lättare när jag insåg att det var lättare att komma med en önskelista på grejor man gillade men ville att fler skulle bli intersserade av. Och sen för att verka intressant har jag ofta lagt till: Gorgonzola.

Lite är det på allvar för jag tycker att det är synd och skam att en så bra ost (precis som avokadon) förlöjligats.

I år är det mycket möjligt att min profetia slår in för har du en gång smakat Arrigonis ekologiska gorgonzola undrar du varför gorgonzola fallit i onåd. Krämig behöver jag kanske inte skriva. Men om jag skriver att den är krämig utan att vara seg eller gummiaktig förstår du säkert att det här inte är någon dussingorgonzola. Dessutom är den söt, med frisk syrlighet och en doft som måste betraktas som fräsch i gorgonzolasammanhang.

Du hittar den hos Sven Eriksson på Österqvist i Hötorgshallen. Österqvist har klarat ägarbytet galant och numera är det här ett av de ställen där jag helst köper mina delikatesser.

Tack vare intensiv research (3 minuter på Google) har jag insett att Arrigoni gör en ekologisk tallegio också, en ost jag utvecklade en viss överkänslighet mot under mina år i cateringsvängen. Men jag vill inget hellre än att frälsas med en riktigt ypperlig talllegio, så nu ska jag ge den en chans.

Edit: Efter ytterligare en strävsam minut på Google insåg jag att jag stavat fel till taleggio. Den gamla stavningen får stå kvar som ett monument över min enfald.

Det finns bekännelser som kan vara svårt att klämma fram med i finsmakarkretsar. Som att man inte gillar espresso. Alls.

Jag och espresson hade en kort fling i början av nittotalet när jag jobbade på italiensk krog där ägaren sällan hade pengar till hyran men ändå investerade i en örnprydd espressomaskin som var större än jag. Detta för att prestera uppskattningsvis 30 koppar om dagen, varav tio till sig själv. Det var i och för sig rätt gott men väckte en viss skepsis vad gällde manligt identitetsbyggande och espresso. En sejour som domare i en barristatävling med grav koffeinförgiftning som följd dödade definitivt de sista ömma känslorna för espresson. Därför läser jag idag med glädje i The Economist att espressons hegemoni är över.

Vill man vara elak mot espresson kan man säga att det är som att göra konjak. Potent, berusande och oomtvistligt ljuvligt, men lite av druvkaraktären går onekligen förlorad på vägen. Men en konjak sippar man i alla fall. Espresso är snabbmat. Nestlés Nespresso slimmar numera produktionen ytterligare genom att erbjuda färdiga ampuller. Jag känner mig inte bekväm med det. Espressomaskinen och elixiret den producerar designades för att ge stressade italienska pendlare en snabbkick på stående fot, inte för svenskt makligt fikande.

Orsaken till The Economists profetia är nog så trevlig: intresset för ursprung och småproducenter. Dessa kaffen kommer ofta bättre till sin rätt med mildare rostning och mjukare tillagningsmetoder.

Nästa kultpryl, skriver The Economist, är därför Clover en apparat som ger perfekt bryggkaffe för bara 11.000. Dollar, alltså. Och så är vi tillbaka i apparatvurmen igen.

Lyckligtvis finns det kaféer som inser charmen med lo-tech. På Johans och mitt favoritfik i London, Monmouth Coffee just bredvid myllriga Borough Market, serveras det godaste kaffe jag druckit. Köerna ringlar sig långa och det är vanligt hederligt filterkaffe som drar mest. Lite vill jag tro att man här på Monmouth hittar ytterligare en orsak till det sävliga kaffets återkomst. Även om köerna är långa och den förtjusande personalen stressad sitter man gärna och hänger en stund över koppen. En kopp som är trevligt bastant för att hålla värmen ett bra tag.

Hemma lagar vi varje morgon en stor presskanna med sprillans nymalt kaffe och till bara för en vecka sen var det Monmouths oslagbara bönor som gällde. Nu är de slut. Är det någon som är på väg till London?