Lite sent omsider uppfyller jag nu mitt löfte om marinerade kalamataoliver. Aptera dem ikväll så har du en smakexplosion till förematenvinet i morgon. Välj ett kraftigt vitt vin, gärna ekad fruktig chardonnay från Nya världen till som klarar av sälta och apelsinattack från oliverna. Eller ett fruktigt rödvin, om du är lagd åt det hållet.

Om du ska serverar gröna oliver rekommenderar jag vårt nya älsklingsvin i budgetklassen: Viña Morejona Verdejo 2008, (96201) 88:-, Ett lättsinnigt överdåd av mogen winegum-aprikos, ananassötma och en svag bris av smultronaktiga schersminblommor. Något ryggradslös, men det är jag också. Egentligen ett utpräglat sommarvin, fast det kan behövas dag som denna.

Marinerade kalamataoliver

Receptmakare: Lisa Förare winbladh

Bild: Joel Wåreus

Portioner: 8 som snacks

Tid: 8 minuter+1 dygn

Att marinera egna oliver ger oproportionerligt mycket beröm i förhållande till arbetsinsatsen.

• 4 dl kalamataoliver, avrunna
• 3/4 dl fin olivolja
• 1 tsk hela korianderfrön
• 1 tsk hela fänkålsfrön
• 1/2 msk finstrimlad apelsinzest
• 1/2-1 tsk finhackad vitlök
• ev 1/2 msk finhackad dragon eller söt thaibasilika
• 1/2 tsk chiliflingor

1. Rosta försiktigt fänkålsfrön och koriander i en torr panna utan att de tar färg. De ska bara precis hettas upp så att de mildras. Mortla dem grovt.
2. Blanda alla ingredienser och låt dra till följande dag. Rör om et par gånger under tiden. Serveras rumsvarma.

Ett av mina favoritcitat är ”I never get lost, because I never know where I am going”. Det borde förmodligen stå, fast med sorgligare tempus, på min gravsten. Mycket i mitt varande, skrivande och faktasökande är besvärande planlöst, aningslöst och erratiskt. Extra mycket märks det här dels när jag konverserar med min syster som är likadan vilket leder till att vi pratar om fem saker samtidigt, dels när jag googlar. Därför stötte jag just på den här intressanta rapporten om hur ost påverkar vinsmaken. Egentligen skulle jag skriva om något helt annat.

Det är en etablerad sanning att vinet får osten att sjunga. Lika etablerad som den att räkor och vitt vin är den drömkombo ur både gastronomiskt och erotiskt hänseende. Sanning nummer två vill jag i alla fall personligen dementera. Man luktar illa om fingrarna, koncentrerar sig på att pilla på fel saker och veteöl är betydligt godare till de umamismakande räkorna med min mun mätt.

Den första utsagan börjar nu alltså undersökas mer metodiskt. Resultatet var lite förvånande. Samtliga av de sex undersökta ostarna fick de mycket varierande rödvinerna av fyra druvor att smaka mindre med avseende på ett flertal smakparametrar som strävhet (iofs ingen smak men bidrar till den totala upplevelsen), bärighet, grön paprika etc. Den enda egenskap hos vinet som förstärktes var en ”smörighet”. Vinets karaktär, dvs smakprofil, tycktes däremot bibehållas. Dessutom verkade effekten vara densamma oavsett typ av ost; från mjuk mozzarella till långlagrad Emmenthal. En av förklaringarna jag sett är att fettet rundar av tanninerna vilket stöds av en del rapporter, men jag tror att proteinet måste spela in här också. I alla fall när man äter osten samtidigt som man dricker vinet.

En doktorsavhandling från Institutionen för restaurang- och måltidskunskap i Grythyttan lär visa liknande resultat för vita viner. (Tipsa gärna om länkar till referat eller denna avhandling.) Att vinet mildras behöver ju inte betyda något negativt; att sjunga högt är som bekant inte samma sak som att sjunga bra. och hur det är med samspelet på andra plan framgick inte. Men att säga att ost framhäver vin är förmodligen inte så träffande.

En bra uppföljning hade naturligtvis varit hur vin påverkar ostsmaken. Jag har bollat frågan om ost och vidare till vår vinguru Alf för vidare utveckling. En teori ni gärna får prova själva är om ost kanske mildrar billigare viner på ett mer fördelaktigt sätt. Till dess vill jag bara varmt rekommendera en riktigt söt lagrad parmesan som gör fullkomligt något magiskt med billig ekad chardonnay. Har inga vetenskapliga referenser på detta, ni får helt enkelt lita på mitt ord.

Allt smakar annorlunda när man är snuvig. Inte bara mindre utan fel också. Grundsmakerna dominerar över aromerna och balansen i ett annars bra vin störs kraftigt. Riesling Spätlese smakar alltså C-vitamin brus konstaterade jag i förrgår. Vi lyckades inte tömma flaskan ens med gemensamma krafter.

men skam den som ger sig! Upprörd över att bli snuvad på ett par arbetsdagar och därmed framtida semesterdagar kravlade jag mig till Systembolaget igår under en feberdal. (Nåja, det ligger bara ett par hundra meter bort.)

Alto Cabernet sauvignon från Sydafrika blev det självklara valet. Must och kraft, fruktighet balanserad med strävhet men ändå inte för mycket tanniner. Klarade sig finfint med bara halva näsan inkopplad. man riktigt kände strukturen i det välgjorda men på intet sätt raffinerade vinet.

Lagar de Cervera på den förtjusande druvan   Albarinho var däremot vidrigt. utan de fina frukterna i näsan smakade vinet vinägrigt, tunt och blaskigt: den öppnade flaskan får bo kvar i kylen tills näsan är på plats igen. Eller hamna i en sås.

Igår stod jag och valde mellan en framtid med en bitteliten svanslös kisse som sov i en sko eller min svårt kattallergiske man. Valet var inte helt enkelt men kissen fick stanna kvar hos Camilla Plum på Fugleberggard. Kanske är det som kompensation för min husdjurslängtan som jag på senare tid med sömngångarbeteende fler gånger gått på att köpa diverse burkar och flaskor med söta djur på etiketten.

Jag vet i och för sig inte om min man är allergisk mot elefanter men en sak vet jag: att jag inte tål det här vinet. Fantin Nodar på den obskyra druvan Tokai friulano är oljigt, sliskigt, efterhängset, lichiparfymerat med platt frukt av övermogna krusbär. Det gav mig kväljningar. Faktum är att blotta smaken fick mig att må som dagen efter jag druckit mer än en flaska bättre vin. Må denna stygga lilla druva fortsätta sin tillvaro i det fördolda.

Andra tyckte annorlunda.

Det här är en bra dag för sällan har jag varit med om att så många varit så politiskt engagerade. Mina vänner har gått man och kvinna ur huse och röstat. Och de har röstat med hjärtat på ett sätt som aldrig förr, de har övergett sina konventionella, slentrianmässiga val. De har läst på, de har debatterat och de har fattat beslut. Jag är stolt över dem allihop och stolt över mig själv som för första gången engagerat mig politiskt.

Sen kurade jag och min älsking framför (en hyrd, märk väl) DVD med utmärkta Den tredje makten och åt makadamianötter, roquefort och delade en flaska Chateau D’Arlay. Ett underbart nobelt vin värt vartenda av de 20 000 ören den nästan kostade. Lite lyx är man värd en valdag. Sherrytoner, skrumpna vinteräpplen och honung. Ett vin som jag fanimig tror att man skulle blivit glad av även om det var alkoholfritt.

Det här är en dag som jag tror på mänskligheten, var snälla och ta mig inte ur villfarelsen.

Just nu svär jag över att jag glömt min kamerakabel; mellan klunkarna av Domaine Cauhapé Jurançon sec Chant des Vignes, med en ljuv doft av grapefruktskal, sanguinello, smultron, persika, vietnamesisk banan och schersmin. Det är så mycket ljuvlig sommar summerat i varje liten smutt att svordomarna snabbt övergår i lyckliga suckar. Inte alls dyrt heller för under 150 svenska. Efter att ha tillbringat natten på 16 kvm i Västra hamnen kamperar Johan och jag inatt med min vän matskribenten Henrik Kerrn som vaktar en lägenhet i centrala Kph. 275 kvm och 5 m till tak. Inredningen ljuvligt excentrisk.

Så fort jag snokat upp en kabel kommer bilder från lunchen på Aamanns (och lite mer nyheer om Adam) och på matfynden vi släppat hem som ska bli middagsmat. Det är inte billigt att ha drillade smaklökar; en surdegsbaguette från Løgismose kostar 46 pix. Danska dyra pix, alltså. Vi ska skära den i tunna skivor och kleta tjocka lager av ister med örter och lök enligt recept från Kong Hans Kelder. Annat gott fick också följa med hem.

I måndags drack jag ett par glas av Trio, ett chilenskt merlot-dominerat vin som jag i min enfald tyckte var väldigt trevligt. Perfekt köksvin. Oblygt och generöst. Idag läste jag facit på användbara nya vinsajten Vinvin:

”Kryddigt, eldigt, yvigt och något överdrivet”

Jag är bara inte säker på om det var mig eller vinet de menade.

Ja, eftersom vi ändå är inne på den däringa vinsvängen passar vi på att rekommendera ett vin som passar utmärkt en tisdagkväll efter ett mycket, mycket sorgset dygn. Det passar säkert bra när du är glad också. Vi har helt enkelt köpt hem lite dyra viner eftersom vi insett att få saker gör oss så lyckliga för relativt lite pengar. 199 kronor i det här fallet. Ungefär som två biobiljetter och ett tråg popcorn. Men bättre.

Hur doftade det då? Blåbär, sötaste mandeln, kastanjehonung, lakrits och ljusa sura körsbär. Grenache och carignen dominerar i druvmixen med 45 procent vardera. De resterande 10 procenten är cabernet sauvignon. Sluta rabbla, kom till smaken! Jo, vänta här kommer det! En bitsk syra och sträva men balanserade tanniner som vi vet kommer att mjukna om vi har tålamod nog att ge vinet luft.

Det här kommer nog att passa bra till en rätt jag håller på att komponera åt Arla. Exakt hur komponenterna i rätten kommer att sättas samman vet jag inte men än så länge leker jag med enbärsnougatine, karamelliserat apelsinskal, vispad creme fraiche, schalottenlök och blåbär. Det är en stackars kall viltstek som ska spökas ut med smakerna. Jag hoppas att den ställer upp på röjarskivan. Men hittills är den med på smaknoterna. En söt variant kommer säkerligen på Taffel.se snart för jag har anat dessertpotential i kombon. Minus schalottenlöken, eller vad tycker ni?

(Foto: Joel Wåreus)

Edit: Nu luktar vinet champinjonsoppa. Eller så är jag lite full.

I folknykterhetens namn har jag beslutat att söndagar är den optimala dagen att ge vintips. Så att ni inte frestas at shoppa loss, supa till, bete er illa och trampa ner folks köksträdgårdar. Hur som helst har vi senaste året lidit av ett postlukulliskt syndrom orsakat av att vi unnar oss hutlöst dyra viner i vinbaren på Silja Serenade. Den vidunderligt ambitiösa personalen utgör en subversiv ficka av motstånd i en båtmatkultur på dekis. Ostbrickan är en av de bästa i Skandinavien. Finvinerna på glas bisarrt billiga. Vår nedre kvalitetsgräns för viner flyttas obönhörligt uppåt efter att vi bekantat oss med kärleksfullt valda baroloar och australiensiska pinot noirer.

Hur som helst. I helgen passerade spanska Ibice Verdejo Sauvignon Blanc 2007 (96030) för ynka 57 pix, besiktningen utan anmärkningar. Det är ett mycket anspråkslöst vin som lever högt just på sina modesta krav på uppmärksamhet. Rejäl men okontroversiell smak av citronlemonad med krusbär, grön paprika, hallonremmar och svarta vinbär. Vintertid med en mjäkig fiskgratäng smakar det nog apa. Nej, drick det väl kylt riktigt heta sommardagar.  Gärna till plockmat, det är garanterat vansinnigt gott till chilimarinerad friterad bläckfisk. Snäll av det blir man också.

På bilden ser ni en kuriositet. Ett oansenlig riesling som säljs som sparrisvin. Faktiskt trevligt i sin enkelhet, men finns inte på Bolaget. För vintips till sparris kan ni kika i kommentarerna här. Nya kommentatorfavoriten Magnus tipsar. Ni får alltid gärna komma med vintips i kommentarerna!

För övrigt: Att min favorit magsure Croneman överraskande hyllar min andra favorit solstrålande Ulf ”underbar” Elfving kändes perfekt en lördagkväll.

Ni vet det säkert redan men ekad chardonnay och långlagrad söt ost är himmelskt tillhopa. Jag upptäckte det av en slump för en sju, åtta år sen när budgetvinet Santagostino cataratto/chardonnay (12464) var mitt husvin och långlagrad parmesan var min last.  Vinet passar också löjligt perfekt till den behagfullt åldrade goudan, Ballerina.

Varför är det så gott? Kolatoner i vinet speglar dem i osten. Kokumi-djupet och fettet rundar av det där lite spritiga som ibland kan störa i chardonnay (inte minst budgetvarianter). Och som alltid när man i sin enfald snubblat på något stort så inbillar man sig att man är den enda som sett ljuset.

Igår var det en ekologisk Bonterra som fick ackompanjera en gruyère som en klok gäst haft med sig. Till och med chardonnayhataren i sällskapet lade sig platt.

Nu ska jag laga en skinka i min Le Creucet tills den faller sönder och samman i en salig röra med tomatsås. Skinkan alltså. Missa inte Petters fantastiska kaffeartikel!