Precis som Gitto blev jag förälskad i ett snöglittande Holmenkollen. Och i alla de underbara matskribenter och akademiker som samlats för att diskutera det nordiska matspråket.

Min innan dess hade jag hunnit göra Oslo under ett knappt dygn. Och begrundat den norska gastronomins problem. Det kan sammanfattas i ett ord: smak.

Jag och min förtjusande men omatnördige vän Thomas Berg åt en finlunch på italienska krogen Baltazar, just invid domkyrkan. Det började så bra. Personalen kvittrade ikapp med fåglarna utanför. Foccacian var mör och örtig, olivoljan vaxig och pepprig, precis som jag gillar den.

Sen kom laxöringen in. Första tuggan himmelsk. Perfektion! Nästa tugga: vidrig när jag avsmakade bädden av halvrå blomkål och romanesco stekt med ljus soja. Över fisken låg flortunna, perfekt spröda brödskivor. Varför vet jag inte.

Ännu mindre förstår jag varför anrättningen var beströdd med pyttiga gråskimrande pärlor När jag läste ordet olivkaviar  menyn trodde jag i min enfald att det var fråga om något slags italiensk tapenade. I själva verket var det en klåfingrik kock som plockat fram kemilådan (även känt som El Bullis Texturas). De små kulorna består av olivolja med ett tunt membran. Fullkomligt poänglöst i den rustika anrättningen.

Naturligtvis vore det förmätet att döma ut ett lands kök efter ett enstaka krogbesök. Men det var något med blandningen av perfekt teknik, bedårande råvaror och total tondövhet inför smaker som var slående. Och de experter jag talade med senare under vistelsen bekräftade mina mistankar. Under seminariet på Voksenåsen bekände Eyvind Hellstrøm, på understundom/tidigare tvåstjärniga Bagatelle, att han inte riktigt kunde förstå hur norska kockar har sådan framgång i internationella tävlingar trots att krogarna på hemmaplan lämnar så mycket att önska.

Till förrätt den fina middagen på Voksenåsen fick vi sedan ta del av en av de märkligaste smakkombinationer jag upplevt. Fascinerande i sin utstuderade grymhet mot fina råvaror. En skiva absolut högklassig rå lax var marinerad i svartvinbärspuré, försedd med en snöboll av (mycket god) sæterrømme (påminner lite om en lätt clotted cream) och ett chips av rökt torkad skinka.

Lax och svarta vinbär har existerat sida vid sida i samma biotop i årtusenden. Ändå finns det inga klassiska rätter där de kombineras. Här borde man som kock ställt sig en enkel fråga: Varför? Och efter en stunds klurande kanske slagits av insikten. Det är faktiskt inte gott. Alls.

Den råa zinkiga fisksmaken och svartvinbärets murriga järnkaraktär ger en associationer av blod som spillts i en torvmosse. Muggigt, brutalt och kväljande.

Problemet är det samma som i Sverige för ett tiotal år sedan. Kockarna har roligt på gästernas bekostnad. Nyskapande och leklusta går ut över smaksäkerheten. Jag har en känsla av att kockar som lagar mat på det här sättet inte själva äter maten. I alla fall inte en hel portion.

Och jag är innerligt lycklig över att så många svenska kockar kommit över den fasen.